Nyheter

Svenska byggnadsvårdsföreningen: ”Rivningen av husen vid Torsgränd skadar miljö och kulturvärden!”

Stephan Fickler, bebyggelseantikvarie och verksamhetsledare i Svenska byggnadsvårdsföreningen:

”Så händer det igen. Ett knappt 40 år gammalt hus i Stockholms innerstad hotas av rivning. Den här gången handlar det om ett omtyckt hyreshus i kvarteret Silverskopan 3 (före detta Sabbatsberg 22) vid Torsgränd. Huset som byggdes 1981 är ett utmärkt exempel på arkitektur från sin tid.

Det är omsorgsfullt utformat i en sydvästvänd båge som minner om den vackra gasklockan i tegel som stod på platsen fram till 1970. Dessutom har det en gång nominerats till Kasper Sahlin-priset, Sveriges mest prestigefyllda arkitekturutmärkelse. Utifrån dessa aspekter borde det vara självklart att fastigheten skyddas som en viktig årsring i stadens historia.

I huset finns i dag 144 hyreslägenheter med balkonger ut mot lummiga gårdar. Intill finns en förskola och under huset ett garage. Människorna som bor där trivs och många har bott där länge. Men nu vill ägaren, Arbetsmarknadens Försäkringsbolag, AFA, jämna deras hem med marken.

I dessa tider när alla, inte minst Stockholms stad, talar om hur vi för att klara en klimatkris bör agera klokt och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle borde rivning av ett relativt nytt, fullt fungerande och därtill ur kulturmiljöhänseende betydelsefullt hus inte kunna ske.

Dessutom en grön lunga i staden som man säger sig vilja slå vakt om. Fastighetsägaren skyller för att få riva på problem med flytspackel och dålig ventilation. Detta är något vi i Svenska byggnadsvårdsföreningen känner igen alltför väl. Att byggherrar pekar på tekniska brister för att driva fram en rivning är välkänd taktik. Men sanningen är den att åtgärda dessa brister är en västanfläkt jämfört med den miljöbelastning det skulle vara att riva hela komplexet och bygga ett nytt hus. Dessutom har fastighetsägaren haft lång tid på sig att åtgärda eventuella fel. AFA har en skyldighet att hålla huset i ett gott skick.

Ekonomisk vinst sannolikt bakomliggande

Förklaringen till rivningsivern går med största sannolikhet att hitta i enkel fastighetsekonomi. Om man bygger 400 bostadsrätter i ett högt och tätt kvarter i detta attraktiva läge blir det klirr i kassan jämfört med 144 hyreslägenheter och en vacker parkmiljö.

På kuppen blir man av med de låga hyrorna och gnälliga hyresgäster. Att AFA därmed försvårar för människor som saknar höga inkomster att bo i innerstaden tycks inte vara något som bekymrar. AFA som enligt egen utsago “arbetar för ett tryggare arbetsliv” tycks inte ha mycket till övers för att vanliga människor också skall ha en trygg boendesituation.

Hela situationen är lätt bisarr – å ena sidan driver Stockholms stad en expansiv och miljöbelastande stadsbyggnadspolitik i stadens värdefullaste områden istället för att skapa nya högkvalitativa stadsdelar längre ut, å andra sidan skall man följa regelverk och riktlinjer som skall främja en hållbar framtid för stadens invånare. Liggande planer visar att Stockholms stad skall bygga 50 procent av Stockholms läns nya hus på 3 procent av ytan! Vore det inte dags att samarbeta mer med alla kranskommuner och bygga attraktiv stad i kärnorna runt Stockholm såsom förespråkas i den regionala planeringen?

Strider mot regeringsbeslut

Rivningen av kvarteret Silverskopan 3 strider också påtagligt mot det arkitekturpolitiska mål regeringen beslutade om 2018. Där kan man läsa att “arkitektur, form och design skall bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle med omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer där alla ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön”.

Tre av punkterna som särskilt lyfts fram på hur man skall uppnå detta är:

Hållbarhet och kvalitet skall inte underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden.

Det offentliga skall agera förebildligt.

Estetiska, konstnärliga och kulturhistoriska värden skall tas till vara och utvecklas.

I miljökvalitetsmålet “God bebyggd miljö” som riksdagen beslutade om 2012 framgår också vikten av att värna vårt byggda kulturarv på alla nivåer – nationellt, regionalt och lokalt. Bland annat lyfter man fram vikten av hållbara byggnader, att minska resurs- och energianvändning samt klimatpåverkan, att värna natur- och grönområden i närhet till bebyggelsen, att bevara, använda och utveckla kulturvärden i bebyggd miljö samt den goda vardagsmiljön, att stödja människans behov av skönhetsupplevelser och varierat utbud av bostäder.

Utöver ovan nämnda faktum strider AFA:s planer dessutom mot miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan. EU:s avfallshierarki är en princip som är införd i svensk lagstiftning som går ut på att minimera avfall i alla led. I första hand skall vi återanvända resurser, om det inte går skall vi i andra hand återvinna vilket kan spara stora resurser, i tredje hand skall vi energiutvinna resurser och som sämsta alternativ finns deponering av avfall. Med andra ord går rivningen av ett fungerande hus stick i stäv med hierarkin.

Dags för omtänk

Med dessa skrivningar som bakgrund borde det inte finnas någon diskussion om att byggnaderna på Torsgränd skall sparas. Varför följer inte kommuner och fastighetsägare dessa riktlinjer och regelverk? Det måste ju också kosta en massa pengar, i detta fall skattebetalarnas och försäkringstagarnas pengar, att planera och projektera bebyggelse som riskerar att stoppas när de granskas närmare?

Det krävs ett ändrat synsätt. Insikten måste öka, främst hos kommuner, fastighetsägare och exploatörer, om vikten av att värna vårt byggda kultur- och miljöarv på alla nivåer – nationellt, regionalt och lokalt – och med beaktande av alla aspekter – kulturhistoriska, jämlikhet och inte minst hållbarhetsmässiga för att minska ett ofantligt resursslöseri. Våra kulturmiljöer är en ändlig resurs som måste tas tillvara i en hållbar samhällsutveckling.”

– Stephan Fickler, bebyggelseantikvarie och verksamhetsledare i Svenska byggnadsvårdsföreningen –